Varför lämnade hon inte honom?

Min vän berättar om sitt tidigare förhållande. Hur partnern gick från att vara charmerande och varm till att bli avståndstagande och kall så fort hon yttrade sin åsikt eller inte höll med honom. Hur hennes beteende förändrades beroende på hans humör. Hur hon lärde sig att tassa på tå för att inte reta upp honom, hur han steg för steg ändrade hela hennes person.

Hon är idag ensamstående och har svårt med tilliten till andra för hon kan inte längre lita på sig själv. Tiden tillsammans med honom har förändrat henne i grunden och hade inte han lämnat henne vet hon inte hur mycket av henne som skulle finnas kvar.

Medan jag skriver detta vet jag att antalet kvinnor som i år mördats av sina manliga partners är för många. Partners eller före detta partners som försökt kontrollera personerna de säger sig älska eller älskat men som inte lyckats fullt ut och istället utövat den ultimata kontrollen – genom att frånta kvinnorna sina liv.

För länge har ansvaret för dessa mäns handlingar hamnat på kvinnorna som utsatts för våldet, på brottsoffren. För varför lämnade hon inte honom?

Det enskilt farligaste tillfället för en kvinna som utsätts för våld i nära relation är när hon tar steget och lämnar sin man.

I det läget krävs det stöd för att det ska vara möjligt. En plats att ta vägen, ekonomiska resurser att klara sig, att veta att ens barn inte far illa. Rättslig hjälp och traumabearbetning. Att få höra att hon gjorde rätt val och att det upprepas varje gång hon ifrågasätter sitt beslut. En trygg hamn att få vila i medan stormen bedarrar.

Socialdemokraterna i regeringsställning har två uttalade fokusområden när det gäller lag och ordning. Det ena är att knäcka gängen och att bryta nyrekryteringen till dem. Det andra är att stoppa mäns våld mot kvinnor.

Regeringen har också tagit ett 99-punktsprogram som är fyllt av åtgärder för att komma till rätta med denna maktobalans och under kommande månader läggs en massa förslag på riksdagens bord för att lagstiftningen ska kunna förändras.

Samtidigt så vet vi att lagstiftningen inte är allt och att problemet inte blir löst genom att behandla symptomen, vi måste gå till roten med det hela. Och allt mynnar ut i samhällets syn på män och kvinnor.

Vi lever i ett av världens mest jämställda länder. Det finns alltså få länder som har kommit närmare en rättvisa mellan könen än vad vi har.

Det är beklämmande. Att ett föregångsland ändå kan vara så uselt.