Vi kräver respekt för oss och våra döttrar

Vad fick dig att berätta? För att jag inte känner en enda kvinna som inte blivit utsatt, för att jag är så trött på att generationer av kvinnor har fått lära sig att ta ansvar för mäns beteenden. Vi får lära oss att vi ska akta oss, vart vi går och när, hur vi klär oss, och hur vi dricker.

I den våg av vittnesmål som #metoo skapade står det klart och tydligt: Det hjälper inte! Det finns ytterligare ett problem när vi lär våra flickor att de har ansvar för detta, när man ”misslyckas” med att ”akta sig skäms man och tystnar.

”Är det så här illa, kan det vara sant?” En del ställer frågan ifrågasättande, andra i vanmakt.

Jag visste redan att vi som berättade skulle bli ifrågasatta, ytterligare ett skäl till att kvinnor tiger.

Själv har jag valt att ge uttryck för min vilja till förändring genom att kräva jämställdhet, ”hela lönen-halva makten”, normkritik, sexualundervisning, kritiserat strukturer – lyft jämställdhet som en av de viktigaste förändringarna för vårt län. Men det har fått konsekvenser. Både hån och hat. Jag lyssnar till exempel inte av mitt mobilsvar längre. Jag förmår inte. Orkar inte.

Det jag tror många som ifrågasätter missar är att det är olika grader, de grova övergreppen och det som är brottsligt är bara toppen på ett isberg. Men under ytan finns en stor massa av mindre händelser men som är del av samma norm. De små sakerna är så vanliga att vi tar dem för givna, som att det vore självklart att kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar och sin sexualitet.

Så händer det: Kvinna efter kvinna kliver ut, blottar de svåra, kräver förändring! Först kändes det lite vilset, nästan som vi var förvånade över den gemensamma kraften i att ”bara” inte tiga.

Men det är nu det gäller, klarar vi att bryta de kollektivets tankemönster som hindrar oss från att vara jämlika? Klarar vi av att ta tag i strukturer, och inte bara låta några huvuden rulla som varande exempel.

Det vet vi inte ännu. Det vi vet är, att det kommer att krävas att även män, ja alla män, gör det som står i deras makt, ja till och med att avstå den. För att framtida generationer ska kunna se tillbaka på 2017 som det paradigmskifte som detta kan bli.

Min gammelmormors generation krävde rösträtt, mormors rätt att lönearbeta, mammas rätt till utbildning, min halva makten och hela lönen, och nu kräver vi respekt, för oss och våra döttrar.

Säg mig: är detta så orimligt?

Hannah, Bergstedt, riksdagsledamot

facebook Twitter Email