Solidariteten är en bra kriskompis

Påskhelgen har passerat, och för många var den inte som den brukar vara. Precis som vi blivit uppmanade till, stannade svenska folket hemma och umgicks på behörigt avstånd. Stilla veckan fick en ny mening med vår karantänliknande tillvaro.

Det annorlunda påskfirandet är en av många smärtsamma påminnelser om saker vi tar för givna. Några andra är fri rörlighet över nationsgränser –  jag får numera inte vistas i halva min stad (Tornio), farmor, mormor och äldre närstående får jag inte krama om, toalettpappret är slut i affären, och arbetskollegorna får jag träffa via videolänk.

Fler saker vi också har tagit för givna sedan många år tillbaka är Sveriges livsmedelsförsörjning, krisberedskap och lagerhållning av läkemedel. För att inte tala om en slimmad sjukvårdsorganisation där vård efter behov hotas av förtur till dem med privata sjukförsäkringar.

Avregleringar och den fria marknaden är inga roliga kriskompisar. Vi har börjat bygga upp beredskapen igen, men det tar tid.

En annan smärtsam påminnelse är den nedmonterade solidariteten i världen. Vi har sett hur politiska ledare i olika stater pekar finger åt andras metoder, istället för att söka samarbete och förståelse för att olika länder behöver olika strategier för att begränsa smittspridning.

Vi har sett hur lastbilar med livsnödvändig skyddsutrustning fastnat i långa bilköer vid gränskontroller. Vi har sett hur gränser stänger. Länder har inte hjälpt varandra på det sätt vi borde. Det är en konsekvens av den växande nationalismen med följd att fler stater sluter sig och drar sig ur samarbeten. En allmänningarnas tragedi. Inte heller en bra kriskompis.

Solidariteten däremot, är det.

Aldrig förr har solidariteten varit viktigare, för nu krävs det samarbete för att rädda liv. Genom att länder hjälper varandra med skyddsutrustning, sjukvårdsplatser, och andra resurser kommer färre att behöva sätta livet till. Det kunde varit mer insatser av den inriktningen. Men, det som världens ledare inte förmår åstadkomma – åstadkommer folket.

Ljuset i coronamörkret är alla människor som ställer upp för sina medmänniskor. Det är underbart fint att se initiativ runt om i Norrbotten, Sverige och världen för att hjälpa varandra. Vare sig det handlar om att sjunga utanför äldreboenden, ringa äldre för att bryta ensamheten en stund, eller handla åt grannen.

Solidariteten lever, leve solidariteten! Tillsammans kommer vi klara det här.

Ida Karkiainen, riksdagsledamot

facebook Twitter Email