När får demokratin diabetes?

Rågbröd däremot är nyttigt, mödosamt att tillverka och tilltalar en rätt snäv grupp hårdföra finsmakare och hälsoknuttar som har tid att lära sig både anrätta och tycka om den mörkbruna, kärva skapelsen.

Är det inte lite samma sak med den här tidens politik och politiker?

Den som åker stridsvagn, skjuter automatkarbin, förklarar krig mot medierna på Twitter når en publik, får nyhetspublicitet och väcker uppmärksamhet i så oändligt mycket större omfattning än den som publicerar en debattartikel, lägger upp ett blogginlägg eller skriver en bok.

Den som bygger valkampanj på sportbil, champagneflaska och klämkäckt levererade klassföraktskommentarer drar storpublik medan den som ställer följdfrågor, resonerar och framhåller sin erfarenhet tar stryk.

Den som har den kvickaste onelinern eller den som kör den mest arroganta stilen koras till debattens vinnare. Den som söker förklara, tydliggöra eller lyssna hamnar hopplöst efter.

Det sägs statistiskt att vi socialdemokrater inte går hem hos de unga. Det sägs att vi inte är tillräckligt bra på att bryta in i människors flöden på sociala medier. Kanske är det inte så konstigt?

Vi har ägnat mer än ett sekel åt att vara rågbröd. Bära ansvar för staten, resonera, svara på följdfrågor, förhandla, bemöda oss om forskning, tänka långsiktigt.

Och i jämlikhetsidén som präglar vårt parti, finns en vilja att hålla fram kollektivets strävanden och framgångar snarare än den enskildes stjärnglans. Och inte heller det är särskilt konstigt. Vi gillar sånt som är bra för de många människorna för att vi vet att kollektivet är helt avgörande för allas vårt välstånd, trygghet, livskvalitet.

Väljarna säger sig vilja ha kompetens, resultat, långsiktighet och noggrannhet. De kan till och med, i ganska breda lager, kalla rikspolitiken för lekstuga när den beter sig som sockerkaka.

Därför får jag för mig att väljarna förväntar sig rågbröd. Också systemet uppmuntrar rågbröd med exempelvis kanslisvenska, beredningskrav, remisstider. Och det är bra – rågbröd är ju nyttigare än sockerkaka. Ändå vinner bakpulverstinna strateger och sockerkakiga sluggers fler likes och högre förtroendesiffror än rågbrödiga gråsossar.

Så frågan är: vem vill egentligen vara rågbröd i 2010-talets politik- och medievärld när sockerkaka tycks vara det enda som säljer? Och följdfrågan: hur länge kan det här fortsätta innan demokratin får diabetes?

Linus Sköld, riksdagsledamot