Mitt engagemang har betytt en hel del

Jag har nu snart 12 år bakom mig i riksdagen. Vad har det givit och vad har jag egentligen åstadkommit? Låt mig först som sist slå fast att politiskt arbete är lagarbete. Själv fixar man inte mycket men genom att enträget driva så att fler tycker som du åstadkoms förändringar, inte minst i det egna partiet. Så några saker känner jag extra för.

Det första är Norrbotniabanan. Utan mitt arbete inom trafikutskottets S-grupp hade vi haft emycket större uppförsbacke. Att banan nu finns med i planerna är jag en del av. Mitt engagemang har betytt en hel del.

Det andra är spårbytet mellan Boden och Bastuträsk. Ett mycket viktigt arbete för näringsliv och utveckling i Norrbotten. Utan att jag hade tagit upp frågan vid varje tillfälle jag träffat ministern och Trafikverket tror jag inte att vi hade fått bytet redan nu.

Nu är det klart och norra stambanan har åter den bärighet som den är byggd för.

Jag kan bara säga att det fanns oändligt många andra ställen i vårt avlånga land där spårbyten skulle ha kunnat ske istället. Argumenterandet internt var stundtals ganska tufft.

Det tredje som fastnat är det beslut vi nu fått om handhållen mobiltelefon vid bilkörning. När jag började i utskottet var vår linje ”det där är inget problem, bilförarna klarar det bäst själva”. Efter en hel diskussioner inom vår s-grupp i Trafikutskottet ändrades linjen till det som nu genomförs.

Jag bidrog starkt till denna förändring.

Den digitala revolutionen inom filmen är ett annat område. Jag hade ansvar för filmfrågor under mina första fyra år i riksdagen då jag satt i kulturutskottet.

På Filmkonventet 2009 frågade jag den samlade publiken bestående av Sveriges filmelit hur fort man trodde att digitaliseringen av filmen skulle gå. Fem år, tio år eller längre. De allra flesta trodde på tio år. Några på fem.

Jag sa att jag trodde på en ännu snabbare utveckling. Då skakade man på huvudet. Den insikten som jag fått via Folkets Hus och Parker gjorde att vi inom partiet drev på för ett stöd till omställning av framförallt de små biograferna. Det blev partiets politik.

Sedan måste jag ju också komma till det jag inte alls är nöjd med. Där jag misslyckats om ni så vill.

Det är framförallt detta med att människor faller mellan stolarna. Man är för sjuk för att jobba med för frisk för att få sjukpenning. Så kan vi inte ha det och så har det varit länge.

Redan före det vi förlorade regeringsmakten 2006 var jag en av alla de som påtalade problemet och krävde en lösning.

Den har vi ännu inte sett och svaret från ansvarig minister är detsamma nu som då. Vi jobbar med frågan. En lösning kommer. Jag undrar bara när?

Tack för mig och God Jul!

Leif Pettersson, riksdagsledamot