Det ställs höga krav på förtroendevalda

De talar om partipiska. Piskan som slår oss till lydnad av detta ondaste onda – det politiska partiet. Att gå i takt, att aldrig säga emot, att alltid följa strömmen. Rädslan att hamna i kylan, att inte bli omvald, att inte längre vara välkommen.

Införandet av demokrati i Sverige brukar härledas till omröstningen i riksdagen 1919, där Socialdemokraterna tillsammans med Liberalerna röstade för att införa ”allmän och lika rösträtt”. Fram till dess hade inte alla män och sannerligen inte alla kvinnor, fått vara en del av det demokratiska systemet vid riksdagsval. Det tog betydligt längre tid innan alla grupper i samhället fick rösta och än idag tillåter vi till exempel inte barn och ungdomar att rösta om sin framtid.

Vi har också ett statsskick där vi inte väljer vår statschef – rollen ärvs inom samma familj – men vi brukar allmänt hävda att vi är en demokrati och att vi blev det efter beslutet togs om just allmän och lika rösträtt.

Demokrati innebär inte att alla får igenom sina egna önskemål. Den ordningen brukar kallas något annat och om det är en enda som styr kallar vi det envåldshärskande eller diktatur.

Generellt har alla partier ett partiprogram att förhålla sig till. Det tas fram tillsammans med alla de som bygger upp partiet – dess medlemmar. Som förtroendevald för ett parti förväntas du agera i linje med det programmet, annars går du ju faktiskt emot majoriteten av medlemmarna.

Detta brukar sällan vålla problem.

Vi har också frågor som inte tas upp i partiprogram. Därför har vi förtroendevalda för varje parti, som just det partiets medlemmar valt att ha som sina talespersoner, företrädare – ja, anställda om man drar ut på det. Vårt jobb, som företrädare för vårt parti, är att göra det medlemmarna säger åt oss att göra. Om medlemmarna inte sagt åt oss att agera på ett visst sätt i en viss fråga, har de också gett oss mandat, makt, förtroende att agera så som vi tycker är rimligt. Därför ställs höga krav på politiskt förtroendevalda och därför ska det också ställas höga krav på politiskt förtroendevalda.

Tillsammans bildar vi partigrupper, där vi gemensamt beslutar om de frågor medlemmarna inte röstat om i ett partiprogram och där vi påminner varandra om frågorna som beslutats om i partiprogrammet. I gruppen ska det gå att diskutera frågor från olika perspektiv och efter att gruppen bestämt en viss sak, är det den som gäller. Skulle jag, som enskild, efteråt välja att gå emot det gruppen bestämt, har jag då inte agerat illojalt mot medlemmarna? Har jag då inte sagt att min åsikt väger tyngre än hela gruppens? Har jag då inte tagit ett steg bort från demokratins spelregler?

Jag tycker det. Men så har jag aldrig varit särskilt förtjust i ordet ”partipiska” heller.

Emilia Töyrä, riksdagsledamot

 

facebook Twitter Email