Verklighetsfrånvänd oppositionspolitik

Jag har ägnat större delen av mitt vuxna liv till socialdemokratin. För mig har det handlat om tron på det demokratiska samhället och det gemensamma ansvaret för varandra. Välfärd är för mig solidaritet och rätten för alla att ta del av den. Nu när jag börjar se horisonten på min politiska karriär känner jag att det var enklare förr.

Då var vi fler medlemmar som engagerade oss. Det betydde att besluten vilade tryggt i insikten om att det var fler partimedlemmar som bestämt sig i olika frågor, inte få individer.

Vi var starkare tillsammans när demokratins kvarnar fick malas något långsammare, när eftertänksamhet och analys helt enkelt fick lite längre tid på sig än vad som tillåts idag. Politiken idag saknar tålamod.

Vårt demokratiska samhälle är uppbyggt på förtroendevalda politiker och oberoende tjänstepersoner. Tätt sammankopplade, men med olika uppdrag och ansvar. Tjänstepersoner och sakkunniga inom sina respektive områden kommer med faktabaserade underlag och förslag som har utretts, diskuterats och arbetats fram tillsammans med professionen.

Politikens viktigaste roll i systemet är att göra ideologiska avvägningar och att fatta beslut. Men det är ju inte riktigt så det går till idag.

Medlemsantalet har minskat, personifieringen har ökat och besluten på lokal och regional nivå handlar allt mindre om ideologiska avvägningar. Alltför många beslut handlar om nödvändiga förändringar till följd av befolkningsminskning, brist på personal och omvärldsförändringar. De ideologiska skillnaderna finns självklart kvar, där inställningen till privatiseringar inom välfärdsområdet är ett mycket tydligt exempel.

Tyvärr handlar den politiska debatten i fullmäktige idag sällan om ideologiska avvägningar, utan mer om att parera populistiska utspel. Utspel där det sällan ges någon förklaring till hur de ska finansieras eller var vi ska hitta personal.

Ett exempel är när oppositionen i Region Norrbotten driver igenom omfattande förändringar inom sjukvården, utan att precisera någonting om hur det ska gå till. Där och då blev det politiska beslutsfattandet verklighetsfrånvänt. De har inte tillgång till mer pengar, fler sjuksköterskor, läkare eller vårdplatser, än någon annan.

Vad befriande det måste vara att kunna tvinga fram beslut utan att behöva ägna konsekvenserna en enda tanke.

Maria Stenberg, regionråd

facebook Twitter Email