Mansdagen är ingenting att fira

Det är naturligt att jämställdhetsdebatten oftast kretsar kring flickor och kvinnor. Det är den halvan av samhället som fått stå tillbaka såväl i dåtid som i nutid. Det är kvinnor som alltför ofta underordnas män och betalar priset för ojämställdheten. Med lägre löner, sämre villkor på arbetsmarknaden, högre sjukskrivningar och sunkiga pensioner för att nämna något.

Såklart sker framsteg och med en politisk målmedvetenhet tar vi kliv för kliv bort från det ojämställda. Skrotandet av stupstocken i sjukförsäkringen, en ytterligare vikt månad i föräldraförsäkringen och samtyckeslagstiftningen som gör allt icke frivilligt sex olagligt. Dessa är alla viktiga reformer som bidrar till ett bättre samhälle.

Samtidigt förvånas jag gång på gång av hur utmanande diskussioner om strukturer och normer upplevs. Oavsett om det handlar om idrottens olika villkor som här senast i samband med fotbollsgalan med Nilla Fischers tacktal eller när vi pratar om mäns och kvinnors frihet att göra livsval.

Inför internationella kvinnodagen 8 mars brukar jag lite schysst säga åt män i min omgivning att skippa det där med rosor och ett grattis. Ojämställdhet är inget som ska firas, visa istället i handling att du vill leva jämställt. Med den ingången förväntar jag mig heller inga blommor och grattis på internationella mansdagen som varje år infaller 19 november. Kort och gott, det finns inget att fira. Istället borde vi bära sorgeband och stå i skamvrån.

Vi ska dock inte missa chansen internationella mansdagen ger att diskutera vikten av fungerande män. Världen och vardagen blir inte bättre om vi skippar ena halvan av mänskligheten, oavsett halva. Ojämställdhet begränsar oss alla. Normer skaver och strukturer värker.

Vi pratar ofta om problemen män och manliga strukturer skapar. Men allt för sällan om villkoren och tillvaron för pojkar och män. Män är människor, som förenas i kromosomuppsättning och i att från tidig ålder lära sig att inte visa känslor. Våld ersätter kommunikation och känslor bärs som krossat glas i en hårt knuten hand, tills det en dag brister. För valet handlar om att vara man eller mus.

Det är killar som inte klarar skolan. Det är killar som inte lär sig hantera känslor. Det är killar som fyller våra fängelser och det är killar som utsätter kvinnor och barn för så mycket skit. Det är normer för manlighet som bidrar till pojkars och mäns psykiska ohälsa och begränsar deras benägenhet att söka hjälp och vård i tid. Samtidigt visar Folkhälsomyndighetens senaste rapport att närmare 70 % av alla självmord i Sverige begås av män.

Detta talar vi sällan om. Kanske just för att män ska vara starka och inte prata känslor. Än mindre berätta att man mår dåligt, känner sig otillräcklig och gråter i sin ensamhet.

Detta är inte hållbart. Pojkar och mäns psykiska ohälsa måste diskuteras och vi män lära oss att hantera våra känslor. Sorg behöver inte vara ilska och ilska får aldrig landa i våld. Om vi lärde pojkar att det är mänskligt att känna och skrotade tabun kring mäns psykiska ohälsa skulle nog en hel del annat också förändras i vårt samhälle. Vi måste börja ta mäns hälsa på allvar

Fredrik Lundh Sammeli, ordförande Socialdemokraterna Norrbotten

facebook Twitter Email