Människovärdet vi fordra tillbaka

Åtta timmar om dagen, fyrtio timmar i veckan och de flesta av årets veckor tillbringar vi på jobbet. Vissa jobbar mer och andra mindre. Vissa jobbar natt och andra jobbar helg – många både och. Arbetsplatsen är central för vår tid under en stor del av vårt liv.

Hur vi har det på jobbet beror en del på hur vi själva väljer att agera. Förebygger vi risker, pratar vi med arbetskamraten som är lite knepig, ser vi till att utrymningsvägarna är fria för passage? Arbetsmiljön påverkar oss och vi kan i mångt och mycket påverka arbetsmiljön.

Att frågor som rör hur vi har det på arbetsplatsen kan vara politiska kanske känns långsökt ibland. Men där går en stor skiljelinje i svensk politik idag, precis som det alltid gjort. Hur ska makten fördelas på arbetsmarknaden? Eller i korthet – ska du som anställd kunna förändra arbetsplatsen om du ser förbättringsbehov?

En av de stora omställningarna i rikspolitiken under den här mandatperioden har varit perspektivet från stad till land. Den S-ledda regeringen har tydligt markerat att det nu får vara nog med utflyttningarna av staten till storstäderna och speciellt Stockholm och vänt flyttlassen mot landet igen.

En ny myndighet har också startat i Gävle – en myndighet som borgarna lovar att stänga om de kommer till makten i höst. En myndighet som samlar arbetsmiljöforskning, en myndighet som kommit till för att stärka skyddsombuden, en myndighet som ska höja villkoren för anställda på svensk arbetsmarknad.

Det här borgerliga löftet är samma politik som de levererade på under sin regeringstid. Mindre makt till de anställda, mindre ersättning för jobb för de anställda, mindre att säga till om för de anställda. Arbetslivsinstitutet lades ned utan utredning med en gång och vips var åratals erfarenhet och kunskap inte längre önskvärt. Utbildningar i företagshälsovård försvann och verktygen för att aktivt kunna utreda arbetsskador minskade.

Det här var en tydlig markering redan från de första veckorna – de anställda är inte viktiga.

Skiljelinjerna är tydliga i svensk politik. Högerpartierna slåss med varandra – alla fem – om vilka som ska lova sämst villkor för svenska löntagare.

Handlar det inte om arbetsmiljön handlar det om lönerna. Handlar det inte om lönerna handlar det om anställningen. Handlar det inte om anställningen, handlar det om att de vill bestämma var löntagarna ska organisera sig. Precis som de alltid velat.

Arbetsmiljöfrågor kommer inte vara först på dagordningen för höstens val. Men de borde vara det. Vi borde prata mer om hur vi egentligen vill ha det på jobbet, hur mycket vi egentligen vill bestämma över hur det ska ser ut, hur vi egentligen vill må när vi kommer hem efter en arbetsdag.

Emilia Töyrä, riksdagsledamot

facebook Twitter Email